Jag är nog lite amerikanare..

..ändå, kanske! Med tanke på att jag nu är lite sådär på fyllan och lyssnar på DVD:n med Steve Miller Band in Chicago! Jo, det är så här att jag i slutet av konserten såg att några männskor i publiken står och viftar med gamla Lp omslag, såklart med Steve Miller band och alldeles i slutet så tar han, gurun själv, Mr. Steve Miller tag i Lp omslaget och skriver ner sin autograf på det och ägaren blir hur lycklig somhelst!!! Det påminner mig om när jag skulle se mina hjältar The Blues Band på Palace och jag tog med en Lp som jag ville ha bandets autograf på. Jag var nere på Palace tidigt ca 5 snåret på eftermiddan och de höll på att rigga, men bandet var ju inte där så jag frågade en mixersnubbe om han kunde hålla min Lp hos sig och be dom skriva på när han såg dom. No problems, sa han! Okej jag drog vidare på kräftskiva för att senare komma tillbaks till Palace och The Blues Band hade börjat spela. Jag gick till mixergubben och frågade om min Lp och han sa - oh, i forgett that, sorry! Så jag tog min Lp och efter spelningen sökte jag upp var bandet satt nånstans, jag smög omkring och tog mig upp en våning på Palace där jag hörde ljud. Jag gick dit och knackade på dörren och öppnade den och det blev hel tyst! Där satt hela bandet med Paul Jones, det första jag såg. Jag fick förklara mitt ärende, ja att jag ville ha autografer på min Lp och då säger Paul, - Hi come in, no problem, och jag fick gå runt och hälsa på bandet Paul Kelly, Tom mc Guinness, Rob Townsend, Gary Fletcher samt Paul Jones! Jag var i ett lyckorus när det knackade på dörren och mister chefen himself för Palace Ola kom in. Då sa Paul Jones till mig - sit down just beside me, so it looks that you´re in the band! Sagt och gjort jag satte mig ner och höll tyst! Nu ville Palace Ola ta med The Blues Band och mig på en vandring längst upp i Palacehuset för att visa alla de fina tavlorna som fanns där typ Carl Larsson m.fl. jag hängde på och sa inte ett knyst! Tillslut var vi tillbaka i rummet igen och då hade jag fått mina autografer och jag tänkte att det är nog bäst att sticka! Men innan sa jag till Paul att det var kul att träffas, verkligen kul att få träffa en av sina idoler! Han sa att han hade ett Bluesprogram varje lördag på BBC, JazzFM hette det och jag sa - va kul! han gav mig adressen till programmet och jag drog mig hemmåt, nöjd som jag vet inte vad! Senare, kanske några veckor seglar jag i Stockholms skärgård och hamnar på Utö! Jag hade ett vykort kvar, då adressen till Paul dök upp i fickan! Jag skickade iväg ett Utökort till Paul och sen var det inget mer med det förrän min kompis John Scales in Harlington ringer upp mig sådär 11 på lördagsmorgonen, samtidigt som han dammsög hörde han på JazzFm och helt plötsligt hör han mitt namn och stänger av dammsugaren och hämtar ett kassettband och spelar in. Jag hade på vykortet önskat en låt med Hound Dog Taylor och när slutet kommer säger Paul - Oh, yeah, great, that was for Rustan, Rustan Lefin in Sweden, great, allright Hound Dog Taylor! Och som jag brukar säga, Just Like That! De är något specieltt med de där gamla vinylplattorna, eller hur?!